Tassa på tå på ekparketten

Idag kom lägenheten ut på hemnet. En gemensam vän till oss frågade mig om det kändes jobbigt, om det var sorgligt att se "vår" lägenhet säljas.

Nej, inte alls. Jag ville inte ha lägenheten från början, och allt med den har varit ångest. Det är en jättefin lägenhet. Den var nyrenoverad med ekparkettgolv och nytt kök, nya tapeter, ja jättefin.
Han sa nån vecka innan vi fick tillträde till den att "men Snobben får inte vara där, det kan ju bli märken på parketten". Jag trodde han skämtade och sa det till honom. Mja, han slingrade sig. Klart hunden skulle få vara där på nåt sätt sa han, men han visste inte hur, för det fick inte bli några märken nånstans.
Nyrenoverad lägenhet med kritvita tapeter överallt.

När Snobben kräktes på golvet första gången blev han skitsur, och kom aldrig över det. Eller när han låg mot en vägg fick han kris också. Eller kom in i lgh efter promenad i blaskigt väder, trots noggrann tasstork i trapphuset. Ibland fick han utbrott, annars var det mest en låggradig irritation som låg och pyrde.
Eller för all del, när jag trampade på tröskeln mellan vardagsrummet och hallen. Då blev han skitsur, för jag kan ju inte trampa på tröskeln, den måste jag vara rädd om. Eller i början, den första månaden eller två, när man inte ens fick gå in i hallen med skorna på. Man fick ta på och av sig skorna i trapphuset, hur torra de än var.
Att sätta upp en spegel, hylla eller tavla var inte att tänka på. Det fick inte göras nåt märke i väggen.
Första gången han använde den helt nya spisen blev det någon liten, liten repa i hällen av kastrullen. Verkligen minimal. Men han blev skitsur; "jaha, bra, då var det förstört", och så blev han sådär mörk och obehaglig och man blir rädd. Kommer han slå sönder nåt? Sen surade han hela kvällen. Och med den underförstådda meningen att det var mitt fel att det hände. För det var ju aldrig hans fel. Att det var han som lagade maten och själv var ansvarig för den lilla, lilla repan spelar liksom ingen roll. Det är mitt fel ändå. Och det visade han tydligt.
Jag använde aldrig den spisen. På de 1,5 år vi hade lägenheten använde inte jag spisen en enda gång. Det var lugnast så. Ville inte riskera att göra nåt "fel".

Kommer ihåg den gången då vi hade haft en bra och mysig morgon, jag åkte iväg på jobb, vi sms:ade lite under dagen, trevliga saker, bra stämning. Och så plötsligt får jag ett MMS; "hade du tänkt berätta om det här?". Bilden var en närbild på nåt som jag inte fattade vad det var först. Det var tapeten i köket med nån liten grop i.
Då hade han slagit om och så var det anklagelser igen. "Nån" (jag menade han) hade "råkat" skjuta in stolen i väggen så det blev ett märke. Jag hävdade att det kunde varit nån av hans släktingar, som nyligen varit på besök. För jag hade i alla fall inte märkt att jag hade gjort nåt. Och hade jag gjort märket så var det verkligen inte med flit. Och om jag ens hade märkt att jag hade gjort märket så hade jag ju givetvis berättat det för honom.
Vi pratar om ett litet märke på 3 mm. Syns bara om man synar väggen med lupp typ. Och jag måste försvara mig, och ursäkta mig och förklara.

Men han tycker hans reaktion är ok...