Stressen släpper

Idag är dagen då han flyttar långt bort. Det är bra, för det är bäst om vi inte springer på varandra i något sammanhang. För jag är rädd för hur jag skulle känna då. För jag skulle känna mer kärlek än hat. Om jag såg honom skulle jag ändå vilja gå fram och krama honom. Det skulle vara min initiala känsla. Säkert skulle den ändras när jag såg förakt och hat i hans blick. Det är bra att han flyttar. Och det var bra att jag glömde bort hans födelsedag häromdagen. Fattar egentligen inte hur jag kunde göra det, men det är väl ett gott tecken. För jag glömde bort den. Hade jag kommit ihåg den hade jag nog känt att jag borde skicka ett "grattis" ändå.

Det är en ny och lugn känsla i livet. Jag är så avslappnad. Det är som de här avslappningsbanden man har lyssnat på "spänn höger arm...och slappna aaav, spänn höger ben...och slappna aaav.
Det är som jag varit spänd i flera år och nu äntligen slappnat av. Jag har varit konstant spänd utan att jag fattat det. Är lika förvånad varje dag nu över hur livet känns, hur vardagliga saker känns.

Jag funderar mycket, och tänker att jag har en bra distans till det här, men sen fattar jag ju att jag inte har det. Jag är fortfarande inte helt fri. Fri är jag den dagen när jag känner att jag inte vill gå fram och krama honom om jag ser honom. För det ligger en undergivenhet i att jag känner så. Att om jag bara visar min kärlek, om jag bara tar första steget, så kommer han be om ursäkt, han kommer ändra sig, han kommer vilja kommunicera och förstå hur jag mått av det han sagt och gjort. Nä, han har inte gjort det hittills och kommer aldrig göra. Så jag inser att eftersom jag ens tänker tanken så är jag fortfarande i hans våld.
En narcissistisk personlighet kombinerat med en person med dålig självkänsla. Då blir det såhär.